Lördags-Expressen skriver 1983 ett reportage om Fasornas natt. I reportaget intervjuas den ende som är kvar i livet av de fyra överlevande. Valter Wingert berättar:

"-I över ett år hade "Plus" varit på resa. Vi hade varit i Östafrika med trälast. Vi hade skeppat guano, gödsel från Seychellerna till England. Nu hade vi bara barlast ombord.

-Det var den 14 december 1933. Jag tror alla ombord var lika lyckliga över att vi skulle få fira jul hemma.

-Innan jag gick till kojs stod jag och såg på ljusen från Söderarm, Flötjan och Lågskär. Jag ville ha några timmars sömn inan det var dags att återse västerhamnen i Mariehamn. Det blåste hård kuling på Ålands hav. "Plus" hade vinden akterifrån och gjorde 7-8 knop. Kapten Karl Emanuel Eriksson, förste styrman Valdemar Geelnard och babordsvakt skulle ta in henne i labyrinten av öar till hemhamnen.

Sjönöd

Klockan två tändes facklor ombord. "Plus" blossade efter lots. Men ingen kom henne till hjälp. Ett annat segelfartyg hade råkat i sjönöd i det hårda vädret och därför var lotsstationen ute på Kobbaklintar obemannad. Som om inte situationen redan var tillräckligt kritisk blev det snötjocka.. Sikten försvann. Styrman Geelnard beordrades upp i mesanmasten för att hålla utkik efter fyrar till Mariehamn. Han upptäckte brott föröver men hans varning till rorsman kom försent. Valter Wingert fortsätter:

-Jag vaknade av en hård smäll, fick på mig byxor och skjorta och sprang ut på däck. Där var ett oväsen som i helvetet. Människor skrek på hjälp. Stormen tjöt i riggen. Det var beckmörkt och vatten överallt.

-Jag minns att jag tänkte: Nu är det slut.

-Någonstans ifrån fick jag tag i en romflaska. Jag drog ur korken och tog tre, fyra stora supar. Spriten värmde gott och jag beslöt att inte ge upp ännu. En mannöver med att försöka ankra den väldiga windjammern vid grundet misslyckades. "Pus" drev mot sin undergång. En ny stöt, hårdare den här gången, skakade henne. Man hade än en gång vräkts mot klipporna. Nu fick "Plus" en svår slagsida. Styrman, Geelnard, spolades överbord.

-Det sista jag minns från däck var Karl Wernow, den skånske lättmatrosen. Han satt i en livbåt och grät. I ena handen höll han en flytväst. Med den andra höll han sig fast i en tamp. Han var den bästa simmaren av oss. Jag såg honom aldrig mer.

-Jag hoppade överbord. Intrasslad i tågvirke i det iskalla vattnet drogs jag nedåt. Jag bad:

-Gode Gud, låt det åtminstone gå fort.

-I mörkret kunde man inte se åt vilket håll närmaste land låg. Jag valde ut en riktning på måfå och började simma. Ropen på hjälp omkring mig tystnade, det ena efter det andra. Jag visste varför. Det var iskallt i vattnet.

-"Plus" lade sig på sida och sjönk. Jag hade tur som inte sögs med.

En strand

-Efter kanske en kvart upptäckte jag en vit rand framför mig. Det var snö. Tio meter framför mig hade jag en strand.

-Vi var tre man som först kom iland. Det var timmerman Randelin, och den andre svensken, Stig Bergsten och jag.

-Vi såg en uppochnedvänd livbåt. På den satt styrman Geelnard. Han försökte hålla kvar kaptenen, som låg i vattnet. Bara några meter ifrån släppte han taget. Kaptenen var död. Han hade frusit ihjäl.

-Vi visste inte var vi var. För att inte duka under började vi gå. Tre varv runt ön gick vi mörkret. Sen började det dagas och vi såg att vi hamnat på Korsö. I mörkret hade vi passerat alldeles förbi öns enda hus, fyrvaktarbostaden.

-Vi gick dit och jag knackade på. Fyrvaktarns dotter, Viola Sjölund, öppnade. Flickstackarn blev vettskrämd. Hon hade läst en sjörövarroman på natten och trodde att hon stod inför en pirat. Men då hon såg mina bara fötter i snön insåg hon att det hänt en katastrof.

-Stormasten och mesan från "Plus" stack upp ovanför vattenytan. Vid stortoppen fanns en läderjacka fastbunden. Det var andre styrmans. Han hade klättrat upp i masten, tagit av sig jackan och försökt simma iland.

-Efter någon månad gick jag till sjöss igen. Ända till pensioneringen för några år sedan har jag seglat steward. Det har varit ett bra liv.

-En gång strax före kriget återsåg jag Stig Bergsten av en händelse på en gata i Göteborg. Han var kapten då. Sen hörde jag att han torpederats i en konvoj på väg till England. Det var också ett öde..."

Läs mer om Plus:
Lars Grönstrand: Åländska skeppsporträtt i ord och bild . 1987

Edvard Matz: Sällsamheter på Åland. 1981

Den - hittills opublicerade - bild som illustrerar denna sida är hämtad från Ålands sjöfartsmuseums samlingar och föreställer Plus, troligen i Söderhamn 1925.