Mariehamns litteraturdagar 2010 – Skugga
Program
Fredagen den 19 mars
16.00 – Invigning “Ur könets mörker”
Invigningstal av Ebba Witt-Brattström. Musik Christoffer Isaksson.
19.30 – Bland skuggvandrare och irrbloss (dörrarna öppnas kl 19.00.)
Johannes Anyuru, Magnus William-Olsson, Johanna Holmström, Sanna Tahvanainen och Sara Kadefors. Jonna Ekman samtalar med Miika Nousiainen och Juha Itkonen. Musik: Leo med lådan - Leo Lundberg framför Strandnäsprojektet. Konferencier Fred Forsell. Entré 20 euro. Under 20 år 7 euro. Servering.
Lördagen den 20 mars
09.30 – Sol och skugga över Åland
Nyutkommen åländsk litteratur presenteras av Benita Mattsson-Eklund och Kjell Andersen
10.30 – Nyinsatt program (Återbud: Mikkel Birkegaard)
Tove Alsterdal
11.00 – Ryska posten
Sanna Tahvanainen samtalar med Anna-Lena Laurén
11.30 – I ett europeiskt skuggland - de fattiga i Lodz
Steve Sem-Sandberg intervjuas av Benita Mattsson-Eklund
12.00 – Berättandets lust och ansvar
Maria Ernestam, Leo Löthman och Ebba Witt-Brattström
12.30 – Paus
13.00 – Poesikarusell
Martin Enckell, Johannes Anyuru och Eva Ström. Karusellskötare Olivia Bergdahl.
13.30 – Välviljans skuggsida
Susanna Alakoski
14.00 – Att gräva i samhällets mörka garderober
Jonna Ekman samtalar med författarparet Roslund & Hellström
14.30 – Om kärlekens förutsättningar och livets skörhet
Anne B. Ragde
15.00 – Rapport från verkligheten, ett samtal om livet i skuggan
Lotta Angergård diskuterar med Anna-Lena Laurén, Susanna Alakoski samt med författarparet Roslund & Hellström
19.30 – Skuggor och sken, en kväll med fladdrande ljus och mörka silhuetter (dörrarna öppnas kl 18.30.)
Litterär supé med Miika Nousiainen, Anne B. Ragde, Leo Löthman, Inger Alfvén, Tove Alsterdal och Pia Ingström. Musik Milla Viljamaa, harmonium & Pekka Kuusisto, fiol. Konferencier Jonna Ekman.
Pris 55 euro inklusive supé. Meny: Fetaostfylld kycklingfilé med basilikacreme och potatiskompott, gammaldags vaniljglass med crunch på chokladskugga, ett glas vin och kaffe. Kock Michael Björklund. Specialdieter anmäls till arrangören senast den 15 mars 2010.
Söndagen den 21 mars
11.00 – På andra sidan solen
Litterär gudstjänst med Maria Ernestam i S:t Görans kyrka i Mariehamn
12.30 – Mörkret som ger glädjen djup, en söndagssoffa om lycka
Medverkar gör Filip Fors, Inger Alfvén och Pia Ingström under ledning av Isela Valve
Författare 2010
Alakoski Susanna, Alfvén Inger, Alsterdal Tove, Anyuru Johannes, Birkegaard Mikkel, Enckell Martin, Ernestam Maria, Fors Filip, Holmström Johanna, Ingström Pia, Itkonen Juha, Kadefors Sara, Laurén Anna-Lena, Löthman Leo, Nousiainen Miika, Ragde Anne B, Roslund & Hellström, Sem-Sandberg Steve, Ström Eva, Tahvanainen Sanna, William-Olsson Magnus, Witt-Brattström Ebba
Skuggan – Ur könets mörker
Invigningstal av Ebba Witt Brattström
”Det finns inget mörker – Mörkret är stulet ljus” (Maria Hörnelius). Så sjöng vi på 1970-talet. Idag ska jag tala med utgångspunkt i kvinnoaktivisten och ungfeministen Ebba, hon som var arton år på det nittonde när hon gick med i Grupp 8. Då låg kvinnokönet symboliskt sett i skugga och vi ägnade decenniet åt att åtgärda saken. När ett hundratal skribenter under 1980-talet började skriva på Nordisk kvinnolitteraturhistoria så var det för att en gång för alla förhindra att patriarkatet återigen skulle kunna stjäla vår historia, vår litteratur, vår stolthet över att vara kvinnor. Men Nordisk kvinnolitteraturhistoria, ett projekt som pågick två decennier (femte och sista delen gick i mål 1999), hade inte varit möjlig utan vår erfarenhet av sjuttiotalsfeminismen, där varje kvinna var sin egen barfotaforskare på jakt efter mer kunskap om kvinnor. Det fanns så litet!
Sjuttiotalsfeminismen blev därför ett gigantiskt kunskapsprojekt, en kvinnornas egen motståndskultur som rymde såväl Alexandra Kollontays historiematerialism som Märta Tikkanens Män kan inte våldtas, Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna eller Inger Alféns Dotter till en dotter. Vi var politiska också i traditionell mening, vi demonstrerade, drog ut på nattliga raider mot porrklubbar, arrangerade kvinnokulturfestivaler och kvinnoutställningar. Men framförallt läste vi. Vi läste löst och fast, och vi läste skönlitteratur mer än facklitteratur. Kort sagt: vi utforskade skuggan, könets mörker. (För som bekant anses endast kvinnan ha ett kön, inte mannen, mer än detta strax.)
Vi läste ”naivt”, som en kvinna som lyssnar till en annan kvinna som berättar om sitt liv eller andra kvinnors liv. Vi trodde på den individuella erfarenhetens kollektiva sprängkraft: ”Det personliga är politiskt!”
Genom att läsa kvinnliga författare, levande och döda, skapade vi en frizon för anti-patriarkalt tänkande. Man kunde läsa hela nätterna, och det var vi många som gjorde. Det blev en boom för ny kvinnolitteratur och för kvinnoklassiker. Allt enligt tankemodellen att om vi inte vet hur kvinnor levat och tänkt före oss, så hur kan vi föreställa oss framtidens kvinna? Det var en viktig läroprocess, ett medvetandehöjande i praktiken. Det fanns inte så mycket annat. Inte som idag, när flickor blir lamslagna och uppgivna redan i grundskolan av all information om kvinnoförtryckets mekanismer och effekter. Vi hade det bra, för vi lärde oss att skönlitteratur är en speciell kunskapsform som kompletterar och överglänser alla andra.
Min kalender från 1980 har ett motto hämtat från Virginia Woolfs feministiska essä från 1929, A room of one’ s own (Ett eget rum): ”Fiction contains more truth than facts”. Med vilket menas att fiktionslitteraturen sedan Sapfo (och Homeros, för att vara rättvis), har haft mer att säga om människan och om mänskliga relationer än filosofin, psykologin, sociologin, psykoanalysen och så vidare. Skönlitteratur strukturerar alla slags mänskliga erfarenheter i ett historiskt perspektiv. I kvinnolitteraturen tillkommer det något ytterligare, något förbjudet som bara kan sägas där: ”Sanningen om mig själv som kropp”, kallade Woolf det. Simone de Beauvoir talar i Det andra könet om att kvinnan måste få vara ”universell”, det vill säga tillåtas representera Människan som kvinna (vilket inom parantes sagt ger mannen toppenerbjudandet att slippa vara normen för människa).
I kvinnolitteraturen är problemet löst. Här förhandlas könsrelationer, här analyseras könsskillnader och rekonstrueras de i bättre varianter. Och framförallt råder här ”kvinnokroppens tal” som jag kallar en av de tre motståndsstrategier som jag funnit i den kvinnolitterära traditionen från Heliga Birgitta till idag. (De andra motståndsstrategierna är ”ironi” och ”beköna mannen” – också här passar ett Woolfcitat om kvinnans funktion för mannen i patriarkatet: ”att återge mannen i två gånger naturlig storlek”. För det kvinnolitteratur gör är att ”återge mannen i naturlig storlek”, vilket nog är en anledning till att kvinnors litteratur inte blir rättvist bedömd av den litterära institutionens män.)
Vad gäller ”kvinnokroppens tal” så kan man här använda sig av Simone de Beauvoirs insikt att kroppen, ”om den inte är ett ting, är en situation, den är vårt grepp över världen och utkastet till våra projekt”. Ta som exempel Doris Lessing, som vi var så besatta av på sjuttiotalet. Hennes kvinnogestalter Anna Wulf eller Martha Quest är universellt mänskliga utan att en sekund ge avkall på sig själva som kvinnor. Hur knepiga deras liv än ter sig så nog är de stolta över att ha en kvinnas varma kropp och en kvinnas kallt tickande hjärna!
Det var med sådana förmödrar i ryggen som vi sjuttiotalsfeminister kunde skapa en helt ny kvinnotyp, en som gick med bestämda steg och skrattade befriat åt pariarkatets kvinnoförakt. En kvinna som sa: ”Gråt inte! Gör motstånd! Var glad! Gå till angrepp!” (Grupp 8:s slogan). Tillsammans skapade vi ett nytt politikbegrepp som perforerade de vattentäta skotten mellan offentligt och privat. Ut ur skuggan och in i ljuset kom frågor som kvinnolönerna, dubbelarbetet, kvinnors sexualitet och hälsa, fri abort, delat föräldraskap, dagisbristen, den patriarkala historieskrivningen och mycket mer. Vi skrev historia, vi tänkte ”Kvinnor i alla länder, förena er!” Samtidigt vad det också en tid av konflikter: systerskapsideologin var ibland inte så lätt att leva upp till, och männen ville inte alltid vara våra kamrater, även om de var inbjudna. Också detta fann vi stöd för i kvinnolitteraturen. Här fanns våra medsystrar, historiens arga, ledsna, passionerade kvinnoröster.
Vi var inte först med att skapa en aktiv, och framförallt kvinnosolidarisk kvinnotyp! Igår slog jag på måfå upp mitt tummade exemplar av Elin Wägners rösträttsroman Pennskaftet från 1910, och hittar genast en mening, kraftigt understryken med kulspetspenna:
”Kraften att hålla ut i arbetet, den kommer, när man börjar känna sig solidarisk med sitt kön, så att dess smärta blir ens egen smärta, dess förnedring ens egen förnedring.”
Det var så vi använde oss av historiens skrivande kvinnor. De blev våra kunskapare i gångna tider. I likhet med våra samtida kvinnoförfattare avläste de kvinnans position i det patirarkala klassamhället, de vittnade om inre och yttre kvinnoförtryck, men också om glädje och stoltheten i att vara kvinna, och gav sin syn på mannen i hans olika stadier av (o)medvetenhet. Några ytterligare citat ur kvinnornas motståndstradition kan visa vad jag menar:
”Välsignad vare du, allra saligaste Jungfru, i dig blev den store Guden en liten pilt.” (Heliga Birgitta)
”Det fordras större mod att gifta sig än att dra i fält.” (Drottning Kristina)
”Den make som dig blir beskärd/ märk denna stora hemligheten/ var huld, om han är huldhet värd/ om ej, så var det i förtreten.” (Anna Maria Lenngren)
”En kvinna som söker frihet är det argaste kontraband i världen.” (Fredrika Bremer)
”Jag är kvinna, och det har varit mitt livs förbannelse.” (Victoria Benedictsson)
”Till fots fick jag gå genom solsystemen, innan jag fann den första tråden av min röda dräkt.” (Edith Södergran)
”Rustad, rak och pansarsluten stred jag vid din sida/ men av skräck var brynjan gjuten, och av skam.” (Karin Boye)
”Lita på en karl, man skulle ha stryk!” (Moa Martinson)
”Herr Nilsson, om jag får be. Herr Nilsson ligger i lilla röda docksängen.” (Astrid Lindgren)
”Därinne satt blott hattifnatt vid hattifnatt/ och luktade av åskan bränt/ de är elektriska som känt.” (Tove Jansson).
Ja, det var en ganska bra bild av den manliga akademien (bara hattifnattar så långt ögat räckte), när vi mymlade in på universiteten under åttiotalets backlash. Utmaningen var att få kvinnokampen att leva vidare på universiteten! Jag doktorerade men kände mig som en katt bland hermeliner för jag saknade ”faktorn kvinna”, den som enligt Ellen Key (Missbrukad kvinnokraft 1896) gjorde att tillvarons problem aldrig kunnat lösas av patriarkatet: ”Genom förbiseende av faktorn kvinna, ha alla männens matematiska resultat blivit felaktiga”. (Med andra ord, den manliga civilisationen är bankrutt, kvinnorna behövs för att rädda världen.)
Tursamt nog fick jag samtidigt chansen att vara en katt bland katter. 1977 mötte jag Karin Westman Berg, den berömda litteraturdocenten vars könsrollsseminarium från 1967 födde Grupp 8. Men den födde också kvinnoforskningen och i synnerhet kvinnolitteraturforskningen. Hennes privatseminarier i hemmet på Östra Slottsgatan i Uppsala - där satt en magisk församling av diverse kvinnoforskare mellan 80 och 24 (jag) i sofforna - var befriat område, här fick allt sägas, precis som i kvinnorörelsen. Men nu på den symboliska nivån, för vi pratade med våra förmödrar i litteraturen, och de hade alltid rätt, även om det tog tid att förstå hur, eller varför. Man ställde feministiska frågor till den manslitterära instititutionen: varför behandlades inte kvinnliga författarskap rättvist i litteraturhistorien? De arbetade ju ofta nydanande och estetiskt intressant, med undermeningar och dolda budskap? ”Gråt inte! Forska!” blev nu vårt slagord.
Också de kvinnliga författarna mobiliserade sig på sjuttiotalet. 1978, i augusti möttes 72 nordiska författarinnor på Biskops-Arnö (Kvinnoskribentgruppen). De satt i solen på gräsmattorna och talade, talade ut: om varför kvinnor tog så mycket hänsyn när de skrev, om problemet att ta ordet JAG i munnen, om skammen att bli recenserad som pinsamt privat, att bli förlöjligad och förminskad. De gav varandra MOD. Där var jag inte med, men jag minns hur Birgitta Boucht läste på Nordiska Sommaruniversitetet i Kiljava 1980 (för kretsen ”kvinnorörelse och kvinnoforskning”). Inte tänkte jag då att Bouchts dikt om kvinnornas långa marsch i samhörighet, splittring och motstånd genom seklerna var en svanesång till sjuttiotalets systerideologi. Men så blev det.
Under åttiotalets gång klingade intresset för kvinnokampslitteratur av till förmån för en kvinnolitteratur inriktad på ”fula flickor, masokism och motstånd”, som jag kallade fenomenet i en uppsats. Jag var inte negativ, snarare fascinerad, för det var så tydligt att det litterära modersupproret hade sjuttiotalets starka kvinnorevolt som förutsättning. Varje dag var (och är!) en bok som jag öppnade (och öppnar!) med spänning. Vad står där som förklarar eller komplicerar kvinnors (och mäns) position och status i samhället och i historien?
Nu lämnar jag den utopiska ungfeministen Ebba och går avslutningsvis över till att vara den dystopiska gammfeministern och kulturanalytikern Ebba Witt-Brattström som ställer sig frågan om vi sjuttiotalsfeminister lyckades att ljussätta det mörker i vilket kvinnorna som kön dväljdes? Ja och nej. Låt oss se vad står det att läsa om den saken i dagens kvinnolitteratur? I Sverige pågår ett krig mot ”kvinnlig erfarenhet”. Inte på gator och torg och inte på arbetsplatser eller i hemmen. Men i kulturoffentligheten och i nyare akademisk kunskapsproduktion är begrepp som ”kvinna” och ”kvinnlighet” på väg ut, och därmed också den historiska erfarenhet som på gott och på ont skiljer kvinnokönet från manskönet.
Första gången jag blev uppmärksam på fenomenet var då Doris Lessing fick nobelpriset i litteratur 2007. Världen applåderade en författare som sedan 1949 förnyat en av 1900-talets stora genrer: kvinnoromanen. Men i Sverige hävdade unga mediefeminister att prismotiveringen var kränkande. Lessing framhävdes nämligen som kvinnlig författare:”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Det är en korrekt beskrivning av ett författarskap som genom sina kvinnogestalters medvetanden behandlar några av samtidshistoriens största idékonflikter, katastrofer och samhällsförändringar i såväl Europa som i Afrika. Med andra ord så skildrar Doris Lessing Människan som kvinna.
Som jag redan har sagt så har, i den kvinnolitterära traditionen, könskodade erfarenheter alltid varit en central motståndshandling. Genom att insistera på att det inte bara finns män, utan också kvinnor i världen, har kvinnliga författare velat bredda det mänskliga erfarenhetsregistret. Men idag står vi inför en historiskt sett ny tendens av ”feminism utan kvinnor”. I feministantologin Könskrig som utkom härom året definierar journalisten Karolina Ramqvist ”den så kallade kvinnliga erfarenheten” som ”en erfarenhet av att vara underordnad patriarkatet och falla offer för patriarkala maktstrukturer – av att bli slagen, att inte få samma lön som sin manliga kollega, att bli våldtagen, att inte bli tilltalad i ett rum med män, att sälja sex mot sin vilja, att bli bortkopplad från ett maktnätverk, att bli nekad sexuell njutning och så vidare”. Med andra ord, att vara kvinna är att vara ett offer, ett våp, på sin höjd en gnällig bitterfitta (efter Maria Svelands trendroman ”Bitterfittan”). Vi är långt från 1970-talsfeminismens WOMAN POWER. Ljuset flämtar, mörkret hotar att ta över!
Det kritiklösa övertagandet av den patriarkala fördomen att allt feminint konnoterat per automatik är underlägset kommer från postfeministisk och queer teoribildning. Där har ”kvinna” som analytisk kategori ersatts av en sexualiserad identitetspolitik som vill upplösa alla ”fastlåsande” kön. (På forskningsinstitutionen Tema Genus i Linköping finns det doktorander som menar att det finns elva genus, fråga mig inte vilka.) Medan kvinnolitteraturens motståndstradition från Sapfo till Herta Müller har insisterat på kvinnokroppens närvaro i världen, pysslar queerforskarna nu med att frikoppla feminiteten från kvinnokroppen för att undersöka dess ”subversiva potential”. ”Kvinnlighet” anses vara en artificiell och simulerad norm, en ”naturliggjord performance” som tvingar dig att ”citera” en genusnorm som disciplinerar, bestraffar och reglerar dig (Judith Butler). Att benämna någon som ”kvinnlig” blir då en våldshandling som reproducerar kvinnoförtrycket. Konsekvensen blir att kvinnohistoria liksom kvinnolitteraturhistoria borde raderas från kurslistorna. Som en ung genushistoriker, Sara Edenheim skriver: ”om jag så väljer” så behöver ”gårdagens kvinna inte ha något med mig att göra”.
Doris Lessing har varnat för den "extremfeminism" som genom att ogilla kvinnlighet "speglar en total fascination för män". Historien visar att om man förnekar betydelsen av kvinnlig erfarenhet så riskerar man att delta i patriarkatets symboliska utplånande av kvinnan som den andra varianten av arten människa. Om man bortser från kvinnors historiska vara i världen blir definitionen på kvinna en människa med tre hål, det vill säga en anpassning till pornografins människosyn. I den rikssvenska litterturen har leden av stolta kvinnor som går genom solsystemen glesnat. Såklart att de finns, och skrivs fram än idag, men upphöjda och framhävda i vår samtidslitteratur är incestoffer, asociala queerikoner, silikonfeminister, bitterfittor, mördande deckardrottningar och självömkande, fast skojiga, kärringvrak. Inget ont i det, men det blir lite tjatigt. Om vi inte hade tillgång till den finlandssvenska systerlitteraturen vore vi illa ute. Jag tänker bland annat på Monika Fagerholms tonårsdivor som ”inte följer någon lag utan är lag i sig själva”. Hennes omnipotenta ungkvinns följer i spåren Södergrans självmedvetna sagoprinsessa, vars hjärta stormar hårdare än oceanens.
”Tid lyssna till min sång”, så kunde man självmedvetet säga som svenskspråkig författarinna långt in på 1900-talet. Det vi sjuttiotalsfeminister förstod och det vi trodde oss ha räddat undan patriarkatets skugga, var att kvinnolitteraturen rymde det Birgitta Trotzig kallat ”HELA den nya människans livskamp”. Kvinnan som universell representant för mänskligheten, sålunda, i paritet med mannen. Idag verkar kvinnor som går genom solsystemet vara på väg in i skuggan. Det är därför det är så viktigt att kvinnliga författare skriver. Så skriv kvinnor, skriv, så att vi får finnas kvar!
Ebba Witt-Brattström
Ebba Witt-Brattström, f. 1953, är litteraturforskare och Dag Hammarskjöld-professor vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Förutom studier om Moa Martinson (1988) och Edith Södergran (1997) har hon skrivit essäer och litteraturkritik (Ur könets mörker Etc., 1983-2003), varit redaktör för Nordisk kvinnolitteraturhistoria samt suttit i Nordiska rådets litteraturpriskommitté. 2004 tilldelades hon Samfundet De Nios Lotten von Kraemerpris och 2008 Stockholms Arbetareinstituts Örjan Lindbergerpris. 2007 gav hon ut parmonografin Dekadensens kön. Ola Hansson och Laura Marholm (2007). Den 17 maj utkommer Ååå alla kära systrar: historien om mitt sjuttiotal.
Inger Alfvéns anförande
Skugga är ett av de där substantiven som är både konkret och abstrakt och som därför får en så vidsträckt innebörd. Alla jag frågat har kommit med olika associationer.
En man som skriver sina memoarer ruskade på huvudet åt ordet och sa att hela hans familjehistoria var full av skuggor, omöjliga att berätta om utan att ställa till skandal. Där var konkurser, homosexuallitet, misshandel, alkoholism, desperata abortförsök på den tiden då aborten inte var fri som nu. Ändå var detta en synnerligen respektabel familj med ett ofläckat rykte.
Metaforiskt har skuggan en klang av tragedi och hot över sig. Vi talar om samhällets skuggsida och menar de fattiga, utslagna, som många av oss inte vet så mycket om. Vi läser om att massvåldtäkter alltmer blivit en krigsstrategi och att de drabbade kvinnorna inte bara är offer för bestialiska våldtäkter utan också för sina familjers och samhällens avståndstaganden. Vi ruggar på oss, vill inte veta, vill bli kvitt skuggorna, gömma undan och glömma.
Ibland nämner vi i förtroende till någon att det finns skuggor i vår egna liv. Eller också, och kanske oftare som den memoarskrivande mannen väljer vi att medverka till en historiens glömska av sådant som inte passar in i vår så fredliga normala tillvaro. Varje samhälle, varje familj rymmer dessa skuggor, enskilda och kollektiva trauman eller svårigheter som man undviker att tala om så snart de inte är akuta.
Genom våra synliga liv löper skuggorna av allt som vi medvetet eller omedvetet försöker dölja för andra. Varje barndom rymmer en oöverskådlig mängd dolda budskap, tystnader, förtiganden, skam och skuld som de vuxna tror sig skydda barnen ifrån genom att undvika att sätta namn på dem.
På så sätt fortplantar varje familj det som bibeln kallar arvsynden, det vill säga det vi ärver från generation till generation intill tredje och fjärde led. All den kärlek vi förmår ge likaväl som, men mer fördolt, våra skuggsidor.
I mitt eget författarskap har jag envist återkommit till just lögnens förhållande till sanningen, nu senast i min roman NÄR FÖRNUFTET SOVER som publicerades i höstas.
Familjen, den normala familjen, har alltid fascinerat mig, de som i andras ögon måste vara lyckliga eftersom de förefaller ha så mycket av det som vi värderar högt i livet. I romanen låter jag först mannen och sedan kvinnan i ett livslångt lyckligt äktenskap i tur och ordning berätta deras gemensamma historia ur sitt eget högst subjektiva perspektiv. Det finns ju inte två människor som uppfattar en händelse, ett skeende, eller ens ett meningsutbyte på samma sätt. För mig blir denna subjektiva sanning den enda trovärdiga.
I romanen finns också en dotter, Kristina, i ständig kamp med sin känsla av eget misslyckande i denna så vällyckade familj med två framgångsrika föräldrar som kanske älskar varandra mer än henne. Genom romanen förblir hon, dottern, omedveten om den bortträngda familjehistoria där hon som liten flicka spelat en huvudroll. Och kvar efter läsningen dröjer sig frågan som romanen aldrig ställer: Skulle det förändrat något i Kristinas liv om hon fått kunskap om dessa hemligheter.
Sol och skugga över Åland
Nyutgiven åländsk litteratur presenterad under litteraturdagarna den 20 mars 2010 av Benita Mattsson-Eklund och Kjell Andersen.
ROMANER
Odjuret av Leo Löthman, PQR
..om du än vandrar vilse av Vibeke Voigt, Renfana & PQR
Blues från ett krossat värdshus av Sonja Nordenswan, PQR
Kärleken är vårt enda hem av Isela Valve. PQR
POESI
Under ett ramsvart hjärta av Mikel Enckell, PQR
Allt är amerikanskt av Sanna Tahvanainen, Schildts
BARN
Dunderlunds bästa bokstav av Åsa Lind, PQR
Fjärror i kollornas värld av Ann-Christin Waller, eget förlag
Arthur är bäst av Pernilla Lindroos, eget förlag
FAKTA
Stormskärets Anni, biografi av Ann-Gerd Steinby, Söderströms
Ett annat Kökar av Sylvia Sundström & Anita Lundin, eget förlag
Getakrönikan, antologi, eget förlag
Rötter och arv av Britt-Mari Trensmar, Söderströms
Bonus, min katt min skatt av Inga-Britt Wiktorsson, eget förlag
100 år i hästväg av Carina Karlsson & Mari Stefansdotter, eget förlag
Att plantera ett träd, Ålands natur och miljö 30 år, eget förlag
Jakten och viltvården i landskapet Åland av Conny Andersson mfl, eget förlag
Äventyraren P H Olsson, återutgivning av hans Ålandsbok av Kjell Ekström, eget förlag
|
