|
Reinhold Hausen hade en lång karriär inom Riksarkivet, eller Finlands statsarkiv som det hette tidigare. Redan under sin studietid togs han under beskydd av K.A.Bomansson som vid tiden ledde arbetet med att ordna upp arkivet. Bomansson som led av en ögonsjukdom behövde någon att ta över efter honom och såg Hausens potential. Hausen fick tack vare detta redan i början 1870-talet en plats på Statsarkivet som extra ordinarie amanuens och blev 1880 vikarierande statsarkivarie då Bomanssons syn ytterligare försämrades. Parallellt med arbetet slutförde Hausen sina studier. Sin kandidatexamen fick han 1876 och fem år senare doktorerade han med ämnet Kustö ruiner.
På grund av sin sjukdom var K.A.Bomansson slutligen tvungen att avgå 1883 och Hausen blev efter detta vald till chef för Finlands statsarkiv, en post som han höll i 33 år. Sammanlagt var Hausen ämbetsman inom Statsarkivet i 43 år och har starkt präglat den finländska arkivhistorien. Han uppförde bland annat Riksarkivets gamla huvudbyggnad och planerade landskapsarkiven. Dessutom blev Hausen känd som utgivare av Finlands medeltids urkunder, som arkeolog och forntidsforskare och som en central gestalt inom Svenska litteratursällskapet.
Hausen kan betraktas som en av Finlands mest produktiva historiker och arkivmän. Hans produktion består främst av källutgåvor och urkunder men han har även bedrivit egen historisk forskning och publicerat verk kring denna.
Betydelsen av källutgåvornas och urkundernas publicering måste ses i samklang med tiden. Tillgången till källmaterial var viktig för historieskrivningen som fick ett uppsving under det nationella uppvaknandet i mitten av 1800-talet. Källutgåvorna och deras utgivare skapade förutsättningar för att forskningen kunde gå framåt och styrde också i vissa fall forskningens riktning. Genom de framsteg som gjordes, till exempel inom den historiska forskningen, stärktes folkets nationella identitet.
Publiceringen av urkunder och källutgåvor var ingen enkel process eftersom materialet var så brett. Arbetet krävde därför förmåga till kritiska tolkningar och systematisering. Dokumenten måste disciplinerat undersökas för att se vad som var väsentligt i materialet och vad som kunde komma till nytta i fortsatt forskning.
Hausen har både kritiserats och berömts för sina publiceringar. Kritikerna har ansett att endel oväsentligheter har getts ut och att Hausen mera satsade på kvantitet än kvalitet. Till de viktigaste och mest kända av Hausens publikationer räknas Åbo Domkyrkas Svartbok, serien Bidrag till Finlands historia, Finlands medeltidssigill och Finlands medeltidsurkunder.
I sina undersökningar har Hausen alltid varit nära sina källor och förstått deras värde. Det som också är utmärkande för Hausen är att han kunde kombinera olika sorters källor och bilda enheter och sammanhang. Han värderade också olika sorters källor, som arkeologiskt-material och tryckta dokument, lika högt och ansåg att de tillsammans skapade en helhetsbild av det förgångna.
Anteckningar under en antiqvarisk forskningsresa (till Västra Nyland 1870 samt till Egentliga Finland och Åland 1871) och Kustö slott, är exempel på Hausens mera museala och traditionellt historiska verk.
Hausens starka känsla för Åland speglas i de undersökningar som behandlar Ålands historia som till exempel en Bibliografi över Åland i fyra delar och monografin Kastelholms slott och dess borgherrar som fortfarande kan betraktas som en av de mest uttömmande monografierna som skrivits om borgen.
Hausens karriär fick ett abrupt slut då han i december 1916 då han blev anklagad för “ryssfientlighet” och hotad med utvisning på grund av att han publicerat material från kriget 1808–1809. För att inte bli av med sin pension måste han avgå frivilligt. Då situationen hade stabiliserats något efter några månader och arkivchefens plats igen skulle fyllas valdes inte Hausen längre till tjänsten. Han var vid denna tid 67 år men trots att hans officiella karriär var slut fortsatte han att forska och publicera material till sin död 9 januari 1942.
| 