Tillräckligt god?
Om skuld, skam och självacceptans
Betraktelse av Inger Edelfeldt
När jag funderade över vad jag skulle inleda med, hade jag från början tänkt ställa frågan: Är det någon här som känner sig tillräckligt god? Eller: Är det möjligen någon här som känner sig otillräcklig?
Men varför lägga ut den till er, här står ju jag, till mitt förfogande, så vad händer om jag ställer frågan till mig själv? För jag tror att den har varit ett tema i mitt liv. Och man kan se på det där med godhet från flera håll. Personligt: vad har begreppet godhet inneburit i mitt liv? Filosofiskt: vad ser jag för olika tolkningar av begreppet godhet? Och rent existentiellt: om jag har gjort något man kan kalla gott, vad i mig stammar det ur?
Först alltså gnagandet av skuld, skam och otillräcklighet som kan uppstå kring frågor som: tänker jag för mycket på mig själv? Borde jag skänka mer pengar till goda ändamål? Engagera mig mer praktiskt och politiskt? Vara mer öppen och älskande även mot dem som hotar mig? Förstå mer, stötta mina närmaste mer, släppa en del av anspråken på frihet och egen tid? Kort sagt: alla dessa upplevde ”borden”, allt det där vi kan uppleva som uppoffringar?
Jag minns min mors sista svåra år i livet, hur jag ständigt ställde mig frågan: Gör jag tillräckligt för henne? Och dessutom världen, miljön? Hur ska det gå för nästa generation? Vad kan jag göra för att hjälpa till att rädda världen? Jag möter också ofta människor som aldrig tycker att de gör nog, hur mycket de än gör. Där finns längtan och förtvivlan, men också en skuld som säger: du får först sluta uppoffra dig när du är så trött att du är så gott som död, först då får du vila.
Då minns jag också något som en vänlig och erfaren terapeut sa till mig för många år sedan. Hon berättade att hon brukade fråga människor som var i ett sådant känsloläge, att de nästan var utslitna men ändå ville ta på sig mer, om de kunde ställa sig frågan: ”Orkar jag det här?” och se vad deras inre svarade.
”Orkar jag det här?” Självempati. Detta att man måste unna även sig själv empati och kärlek och acceptans. Istället slår vi ofta på oss själva, lägger oss platta för en dömande inre röst som säger: Du är inte god nog. Du gör inte rätt. Och allt det där som den där inre rösten kan tänkas säga.
Jag återkommer ofta till vad Eckhart Tolle sa en gång om den där inre kritikern: om du hade någon boende i din lägenhet som rackade ner på dig på samma vis, skulle du kasta ut personen direkt. Men du låter henne eller honom bo i ditt huvud. Där bereder du honom plats.
”Orkar jag det här?” En bra fråga att ställa sig inför stora, alltför stora uppgifter. Eller en annan fråga att ställa sig när man ligger platt och energilös, golvad av skuldkänslor: ”Vad är det kärleksfullaste jag kan GE MIG SJÄLV just nu, så som situationen ser ut?”
En gammal tids moral hänger med in i min egen generation: föreställningen att man måste välja mellan att vara god mot sig själv eller den andre. Var kommer den ifrån? Kanske från en förvrängd variant av kristendomen. Förvrängd, eftersom det Jesus ju sa var: ”Älska din nästa såsom dig själv”. Det har sagts förut men förtjänar att upprepas: du själv, din självacceptans och empati med dig själv, är innefattad i de orden.
Godhet. Ett tungt begrepp. Vad är godhet? Vad menar vi med ordet? För det är ett av de där stora begreppen som vi gärna tror att vi förstås vet betydelsen i – men tittar man närmare finns där, precis som i andra stora ord som kärlek, hopp, Gud och tro, en vaghet och många olika tolkningar, beroende på synsätt och livsupplevelse.
Godhet kan till exempel vara ena halvan av dualismen ont-gott. Då är hanteringen enkel: ta bort det onda så är det goda kvar. Hur går det då? Ta bort det onda ur världen? Ta bort det upplevt onda ur våra psyken? Sortering och bortträngning… som ofta leder till just det vi fruktar, det vi inte vill. Att vår längtan efter renhet leder till ett slags brutalt utrotande, inre eller yttre, av det oönskade. Det tycks borttaget, men istället finns förstelning och rädsla, och därur växer ny destruktivitet.
Låt oss se på våra känslor. Om våra känslor kan man säga att de är som barn. Säg att vi har en grupp barn; en del av dem låter vi bo i vardagsrummet, andra kör vi ut på bakgården. Sen blir vi förvånade över att de därute, dem vi dömde ut som icke önskvärda, bråkar och står i för att få komma in och bli sedda och omhuldade. På samma vis kan det också gå om vi inte är beredda att acceptera hela vårt känslospektrum. Osedda, bortvisade känslor, osedda, bortvisade aspekter av vår innersta längtan gör sig ohanterliga och taggiga för att bli sedda.
Min farfar var syndapredikant. Han for runt i Orsa Finnmark i början av nittonhundratalet och predikade om synd. Han hade ett slags syndalista, där detaljer fanns med ner till minsta knapp, vilken färg på strumporna som var syndig och vilken inte.
Också på mors sida fanns en gammaldags moral. Den företräddes av mormor, som spred budskapet att kvinnor var goda i förhållande till män, som mera var ett slags blandning av barn och oregerliga djur. Kvinnors godhet bestod då i att stå högre, att förlåta männen och ta hand om det de ställde till med. De fick inte vara arga eller själviska.
Just själviskhetens synd minns jag en berättelse om, jag vet faktiskt inte om den kommer från mors eller fars sida. Det var en flicka, vars sjuka mor sände henne att köpa bröd. På sig hade flickan ett par nya vackra skor, som hon tjatat sig till. På vägen hem från handelsboden med brödkakorna hade det regnat och hon passerade över ett lerigt område. Då la hon ut brödkakorna och gick på dem för att skorna inte skulle bli förstörda. Då öppnade sig Helvetet och slök henne med skor och allt.
Det går att hitta flera aspekter i berättelsen; men för mig blev den en fruktansvärd symbol för vad själviskhetens synd kunde leda till.
Syndalistor, och fruktansvärda straff för att man ser till egna behov. Självklart blir man inte en empatisk människa av ett sådant synsätt. Och någon invänder säkert att syndalistornas tid är förbi. Men i mer utspädd form kan vi se den här svartvita dualismen än idag.
Dvs vissa drag ska bort, andra ska man träna på, ungefär som om godhet vore ett slags gymnastik, något som handlar om muskler. ETIK. Etik utan självkännedom och självacceptans kan bli den typen av godhetsträning, sorteringsmekanism. Men kan vi se att djupast under det vi ser som synder, eller oönskat beteende, kan ligga en förvrängd längtan som vill bli sedd? Kan vi omfatta även huliganen inom oss, eller det rasande barnet inom oss, eller det listiga barnet inom oss, som manipulerar för att överleva – som en del av oss som vill bli accepterad, sedd med empatiska ögon? En sådan acceptans innebär ju inte att ”okay, jag accepterar att jag vill slå dig och nu gör jag det”, utan bara att jag ser djupt på mina destruktiva impulser, ser vilken positiv men förvrängd längtan som ligger begravd under dem.
Det här är ett stort ämne, acceptans är ett stort ämne och jag har lätt att förlora mig i det. Det får räcka att säga att jag med acceptans inte menar likgiltighet, utan snarare vilja att avstå från bortträngning; att se klart: såhär ser det ut runt mig just nu, såhär ser det ut inne i mig just nu. Där kan finnas något jag vill kalla ont – kan jag se djupare på det, se smärtan och behovet bakom det?
Det är nog ofta svårt att tro att den sortens självacceptans ska kunna leda till goda handlingar eller ett kärleksfullt varande; vi är så lärda att ”bekämpa det onda inom oss”. Men fördömer jag mig själv, skäms jag över mig själv, så förlorar jag lätt min nyfikenhet och värme.
Kan det alltså vara så, att istället för synd eller krig eller plikt i oss, kan vårt varandes innersta kärna vara något som vill helhet och kommunikation – något vi alltså kan kalla gott, om vi tycker om det ordet. Något i själva varandet som vill kontakt, läkning och helhet. Buber talade om ”samvetet”. (Men märk väl, han talade inte om det DÅLIGA samvetet.)
Sammanfattningsvis: om man dömer sig själv, ser sig som en egoistisk, ond eller helt otillräcklig varelse, blir det väldigt svårt att lyssna på den där stödjande rösten inom oss, som kommer från varandet.
Nu tillhör jag en äldre generation och under ett samtal jag höll i nyligen var det någon som sa, troligen helt riktigt, att frågan om man är god eller mindre god knappast är något som upptar den yngre generationen – snarare om man är värd något eller ej, om man har värde eller är värdelös.
Jag tror ändå att man i den här situationen lätt kan dra paralleller. Det är lätt att byta ut ”godhet” mot värde och ”ondska” (eller synd) mot värdelöshet. Känner jag tillit till mitt inneboende värde, blir mitt beteende och mina handlingar mer fruktbara i världen. Då talar jag om det djupa värde som är varandets värde i mig – inte om prestation. Om jag däremot känner mig värdelös, är det lättare att jag beter mig och handlar prestationsdrivet, destruktivt eller inte alls.
Ja, om jag längtar efter värde och inte upplever mig ha det, om jag känner mig värdelös, och utifrån den positionen försöker vara en god – eller kapabel – människa, hur blir det då? Vilka behov driver mig, varför vill jag uträtta något? Kanske gör jag då gott därför att jag väntar mig en belöning, kanske blir jag mer uppoffrande eller mer ”duktig” än jag egentligen orkar, kanske känner jag inte mina gränser. Och risken är då att jag blir utsliten, frustrerad, sorgsen och arg – för att ingen ser mig och belönar mig för det jag har uträttat. Det är intressant att samma modell går att applicera både på önskad godhet och önskad duktighet – eftersom grunden är densamma, önskan att bli sedd och belönad.
Att min, medvetna eller omedvetna, drivkraft är längtan efter belöning förminskar kanske inte det goda jag uträttar – men hur länge orkar jag själv?
Om jag å andra sidan upplever varandets värde i mig – att livet vill något gott med mig, genom mig, att det redan finns där – om jag får kontakt med DEN kärnan, barometern eller kanske GPS´en, då blir stressen mindre, då handlar jag inte längre utifrån plikt, prestation och belöning, utan det är en inneboende längtan efter kommunikation och läkedom som agerar i mig.
Kanske låter det här som floskler; jaha, ska man liksom vänta med goda handlingar tills de kommer av sig själva?
När något börjar låta som floskler brukar jag försöka gå till mig själv och fråga: är det där sant för MIG? Fungerar det så för MIG?
Om jag ser tillbaka, kan jag se att saker som jag gjort lite mot min vilja, för att man SKA göra så, för att det är snällt eller bra för andra, sällan har gett särskilt bra resultat. Men allt jag gjort som eventuellt skulle kunna kallas gott, stammar snarare ur ett slags nyfikenhet eller empatisk impuls. Jag har inte först tänkt ”nu ska jag handla gott” utan alltså lytt ett slags empatisk impuls inom mig, som jag knappt har märkt är godhet eftersom den har känts så naturlig, så ofrånkomlig; en vilja som inte är min men finns i mig. Inte utifrån tanken: MIN gåva. Utan från Gåvan som är nedlagd i mig.
Jag hade inte trott att jag skulle kunna associera till Marie Bebådelse. Man kan få så konstiga associationer av det bibelstället, och börja diskutera obefläckad avlelse och annat. Men till min förvåning fann jag en symbolisk laddning i scenen som precis sammanföll med de här resonemangen kring godhet, kring värde. Jag tänker på hur det kan ha känts för Maria att ha förstått att hon nu kommer att ha det där Jesusfröet, Kristusfröet eller Gudsfröet i sig, i sin livmoder. Hennes förvåning och kanske rädsla: Hur ska mitt liv bli nu? Hur ska jag kunna förvalta det här ansvaret, den här, låt oss säga Godheten, Värdet, Gudomligheten, som jag bär inombords?
Och om jag föreställer mig att jag är Maria och tänker att det handlar om MIG, Maria, att jag Maria ska tänka ut något förhållningssätt, då blir jag skräckslagen. Men känner jag efter så kanske jag kan lita på att det där fröet i mig kommer att hjälpa mig, att jag ska lyssna på det barnet snarare, det som vi kallar Kristusnaturen eller Buddhanaturen eller helt enkelt ett läkande och närande inre stöd. Det som vill läkedom och kommunikation, fröet av längtan inom oss. Det där ljuset som vi tenderar att sätta under ”ena skäppo”.
Jag tror det var Nelson Mandela som sa att det vi människor är räddast för är vår egen storhet. Självklart menade han inte den delen av oss som slår sig för bröstet och skriker titta vad jag kan, vad stor och god jag är – även om den delen i oss inte ska fördömas utan också behöver kärlek och empati. Nej, jag tror han menade att våga se det där fröet, varandets guldklimp i oss, och våga släppa fram dess vilja av läkedom, acceptans och tillit. Att det är viktigare än budord och bortträngning och plikt. Det finns något i oss som vill både oss själva och andra väl.
Jag vill gärna avsluta med en stund i stillhet och reflexion över detta: hur upplever jag det, att vara Maria och få veta att i mig är det där fröet nedlagt, livet som vill sanning, kontakt och läkedom, eller Gud om man föredrar det ordet. Att vi tänker oss att en röst talar till oss med orden: sannerligen säger jag er, att livet vill liv och unik sanning i var och en av oss.
| 