| | |
I Anni Blomqvists barndomshem fanns inte mycket böcker. De var dyra och man hade inte råd att skaffa mer än de viktigaste – katekes, psalmbok och postilla. I stället fördes kunskap från generation till generation via den muntliga traditionen. Man "firade skymning", man samlades efter dagens arbete och pratade och berättade historier om gamla tider, skrönor och skrock. Härifrån fick Anni Blomqvist stoff till sina skärgårdsskildringar. Som äldre skrev hon mycket brev, speciellt till maken som var till sjöss och hon hade under hela sitt liv en stor korrespondens.
Sin författarbana började Blomqvist som novellist. Hon vann det finlandssvenska priset i en tävling utlyst av Lanthusmödrarnas Världsförbund år 1949, och kom sedan sjua internationellt. Från 1962 medverkade hon regelbundet som kolumnist i tidningen Åland under rubriken “Brev från havsbandet”.
Efter framgången med novellen om en dag i en lanthustrus liv ville Anni Blomqvist skriva en roman. Materialet kom från barndomens skymningsstunder, men mycket var självupplevt. Som förebild för Stormskärs-Maja stod Blomqvists fars faster, Maria Lovisa Mickelsdotter, 1824–1903, som med sin man Johan Eriksson flyttade till ett hårt liv på Väderskär, böckernas Stormskär. Blomqvist ville beskriva den gamla skärgårdskulturen och kunde samtidigt ge utlopp för den skrivarlust hon kände. I mars 1951 skrev hon till den utflyttade vårdöbon Otto Andersson, professor och bokförläggare, om sina planer att skriva en roman om Stormskärs-Maja. Han var mycket intresserad, men någon utgivning hos Anderssons förlag Bro blev det aldrig.
År 1966 kom hennes romandebut I stormens spår som kom till som en väg ut ur sorgen över maken och äldste sonen Tommy som omkom i en olycka 1961. Så småningom återupptog Blomqvist arbetet med boken som hon inte fått utgiven hos förlaget Bro och som med efterföljare skulle göra henne mycket berömd. Vägen till Stormskäret blev Blomqvists andra bok hos Söderströms förlag, 1968. Läsarna ville veta hur det gick för Maja och Janne och Blomqvist ger i de fem böckerna om Stormskärs-Maja en målande bild av skärgårdslivet i mitten på 1800-talet. Manuskripten lästes och bearbetades av den finlandssvenska författarinnan Margit von Willebrand-Hollmerus som också övertalade Blomqvist att skicka in manuskriptet till Söderströms.
Det finns inte många verk som behandlar livet i skärgården ur ett kvinnoperspektiv. Böckerna om Maja beskriver detaljerat kvinnors arbetsmetoder och redskap under självhushållningens tid. Kvinnoemancipationen hade inte nått Väderskär, Majas samhälle var patriarkaliskt och hennes roll var husmoderns. Hennes sociala liv styrs av vad som anses passande för en kvinna. Anni Blomqvist hade själv en gammalmodig syn på kvinnan och hennes ställning, även om hon inte ansåg att kvinnan var underlägsen mannen. Hon ansåg att mycket av den samtida könsrollsdebatten var omogen, barnslig och “tidens stora elände”.
Efter Maja-serien skrev Blomqvist tillsammans med Stig Jaatinen en bok om Simskäla, 1977. Därefter kom I nöd och lust, 1978, som handlade om äktenskapet mellan Safira och den bryske Anders. Anders är en originell man med mycket idéer. Safira får ta över en stor del av karlsysslorna så att Anders ska ha tid att fundera, bland annat på sin evighetsmaskin. Också här hade personerna verkliga förlagor i torparparet Karl Johan och Josefina, Simskälabor under 1800-talets senare hälft. Kritiken i pressen var blandad men de flesta var välvilliga.
Blomqvist påbörjade nästa romanserie med mormodern Anna Kristina Törnroos som förebild. Serien om Anna Kristina, som fick heta Anna Beata i böckerna, kom att omfatta tre delar, där den första boken, Anna Beata, 1979, skildrar hur en liten österbottnisk flicka åker till Åland för att bli lillpiga så att hennes föräldrar skall ha en mun mindre att mätta. De följande delarna, Anna Beata möter kärleken, 1981, och Anna Beata får eget hem, 1983, behandlar hennes liv som piga och slutligen också fru i ett eget hem. Böckerna om Anna Beata såldes inte i samma utsträckning som Maja-serien. Den nya serien blev också betydligt hårdare åtgången av litteraturkritiker. Den rosades som en suverän bild av gamla tiders sedvänjor, men berättandet ansågs vara betydligt mera slätstruket än i Maja-serien.
År 1986 kom Vandring i barndomslandet, en skildring av Blomqvists barndom på Simskäla. Den sista boken, Havet finns inte mer, kom 1989 och blev en minnesbok över sonen Bengt som omkom till havs också han. Den var också menad som tröst och råd för andra som mist anhöriga.
|
