| | |
Helle Hellberg var näst äldst av åtta barn till skräddaren Lars Hellberg och hans hustru Viktoria i Mariehamn. Fadern var inflyttad från finska fastlandet och fastän modern var bördig från Saltvik räknades hela familjen som inflyttad och hamnade följaktligen relativt lågt på den sociala rangskalan. Modern dog när Hellberg var liten och fadern gifte om sig med en kvinna som barnen inte riktigt kom överens med. Fadern hade ett eget skrädderi och som skicklig i sitt yrke uppskattades han av sin omgivning. Ekonomin blev dock så småningom sämre och eftersom barnen var många blev det allt svårare för familjen att klara sig. Fadern började dricka och skrädderiet gick i konkurs.
Hellberg fick möjlighet att studera trots familjens dåliga ekonomi och utbildade sig till lärare. Hon fick sin första tjänst vid Tengsöda folkskola i Saltvik, men kom så småningom att flytta från Åland för att arbeta i Nyland och stannade borta i 24 år. Till Mariehamn återvände hon efter en tidig pensionering på grund av en olycka.
Hellberg debuterade 1913 med novellsamlingen Folk i skären, en samling noveller som skildar åländsk skärgårdsmiljö. Efter debutboken kom en diktsamling och en roman som gick tämligen obemärkt förbi. Som hennes första betydande roman räknas Glorias gåva, 1923, en tragisk berättelse som utspelar sig under tidigt 1800-tal och som handlar om en fiskardotter som blir gravid med en bondson och dränker sitt barn strax efter födseln. Efter denna bok tog Hellberg en paus i skrivandet och publicerade ingenting förrän 1943 då Livet, det är viktigt utkom. Den och fortsättningen Neckermans, 1944, är de första böckerna som beskriver statarnas liv i Finland. Det är ingen proletärskildring med underliggande politiskt manifest utan en beskrivning av en strävsam kvinna ur små förhållanden.
Novellsamlingen Spelmännen, 1949, räknas till Hellbergs främsta verk och den uppskattades också mera av kritikerkåren. Hellberg var mycket produktiv och skrev ett flertal novellsamlingar och romaner men också lyrik och radiohörspel.
Hellberg hade sin mest intensiva skrivperiod på 1940- och 50-talen. Hon kom att främst skriva noveller där hennes sparsmakade och lakoniska stil bäst kom till sin rätt. Hon skrev gärna om samhällets utstötta, om barn, fattiga och gamla. Huvudpersonerna är ofta ensamma reflekterande kvinnor. I Hellbergs böcker är livet hårt. Relationerna mellan människor är oftast mörka och saknar positiva sidor medan naturen får stå för det ljusa och vackra.
Under sin livstid fick Hellberg lite uppmärksamhet för sitt författarskap och kritikerkåren tog ogint emot hennes böcker. Hon fick enstaka positiva recensioner, till exempel av den modernistiska författaren och kritikern Hagar Olsson. Hellberg var tvungen att leva på sin lärarinnepension eftersom böckerna inte sålde tillräckligt mycket för att ge henne någon egentlig inkomst. Gustaf Widén gav 1984 ut Pärlhönan, ett urval noveller som gav ett nytt intresse för Hellberg och hon anses nu vara en av Ålands främsta författare. Hufvudstadsbladet gav henne redan 1974 epitetet “Ålands första kvinnliga epiker”.
 | Källor |
| Gyrid Högman, Den åländska kvinnans historia, Mariehamn, 1990 | |
Robert Liewendahl, Jag blir väl kvar – de dolda psykologiska reaktionerna, seminarieuppsats, Stockholms universitet, 1991
|
| Fredrika Sundberg, Kritiken av Helle Hellbergs novellsamlingar Skymningens barn och Spelmännen samt några plock ur författarens brevväxling, fackuppsats, Åbo Akademi, 1981 | | Thomas Warburton, Åttio år av finlandssvensk litteratur, Borgå | | Gustaf Widén, Syrenbacken, åländska essäer, Borgå, 1980 |
|
