Mariehamns litteraturdagar 2011 – Godhet
Invigningstal av Lars Sund
Visst är det något särskilt med Mariehamns litteraturdagar. För nittonde gången samlas vi kring litteraturen här på Stadsbiblioteket med den underbara utsikten över Slemmern, och som alltid gör vi det samma helg Marie Bebådelse infaller. Det är den tiden på året när vinterns hårda hjärta brister och havet börjar slänga av sig istäcket och alfågel och ejder på nytt drar förbi till vår och kanske även en och annan fågeljägares glädje.
Fast i år verkar vintern lika ovillig att ge med sig som överste Khaddafi i Libyen, åtminstone kändes det så i morse. Som vi brukar säga i Jakobstad, min gamla hemstad: He far myki prima segelvind till hukka. För den som till äventyrs inte är så insatt i jakobstadsbornas tungomål kan jag berätta att ungefär betyder: oj vad det blåser.
Nu kan ju litteraturdagarnas arrangörer åtminstone inte lastas för vädret – inför värdet och skattemyndigheterna är vi alla lika hjälplösa. Blåsten dock inte går helt till spillo – när jag kikade ut genom hotellrumsfönstret såg jag till min glädje flera muntert snurrande vindmöllor, och det var med en särskild tillfredsställelse jag stack laddaren till mobiltelefonen i vägguttaget. Mobiltelefonen var tydligen så ovan vid att få en dos vindgenererad åländsk el att den pep till – av fröjd, som jag tolkar det.
Detta bara som en randamärkning till den energidebatt som återigen flammat upp i kölvattnet av det senaste kärnkraftshaveriet i Japan.
Temat för den nittonde upplagan av Mariehamns litteraturdagar är Godhet. Det är ett mycket modigt temaval. Jag tror nämligen att godhet är långt svårare att gestalta litterärt och konstnärligt än ondska. Litteraturen – och historien – kryllar av storslaget onda figurer.
Ondskan har alltid fascinerat oss, och den som påstår att hon inte lockas en smula av det mörker som bor inom oss alla, hon ljuger. Dantes färd genom Skärselden och Helvetet är suggestiv läsning, men när han väl kommer till Paradiset blir Den gudomliga komedin ärligt talat en smula jolmig. Vad vore Shakespeares Macbeth utan sin ondsdkefulla protagonist? Är det inte för mördarens skull vi först och främst läser alla dessa deckare?
Samtidigt önskar vi ju att det goda segrar. Dante kommer till slut fram till Paradiset, Macbeth ser döden nalkas, deckarnas mördare avslöjas till slut och får stå till svars för sina brott – och något annat slut är vi inte beredd att acceptera, en kriminalroman där boven inte åker fast strider ju mot den tysta överenskommelse som är en förutsättning för hela deckargenren. Fast våra hjältar får heller inte vara för goda. Då blir de inte trovärdiga. Jag tror att orsaken till att vi gillar en Lisbeth Salander ligger i hennes många djupa motstridigheter – hon är psykiskt störd och asocial, våldsam och rent av kapabel att döda, samtidigt som hon innerst inne är sårbar och i grund och botten strävar efter rättvisa. Men att vilja göra det rätta är inte nödvändigtvis synonymt med godhet. Man är inte nödvändigtvis en god människa bara för att man är snäll mot barn och djur. Verklig godhet når – tror jag – bortom viljan att göra det man uppfattar som rätt och riktigt, att hjälpa sina medmänniskor och till och med uppoffra sig för dem.
Jag vill hävda att den sanna godheten kräver anonymitet. Den vill helst dölja sig för världen och varken fordrar eller accepterar tack – den verkar så att säga med ryggen till. Dess uttryck kan vara så små och obetydliga att de i förstone undgår oss. Godhet ska inte förväxlas med goda gärningar, barmhärtighet eller osjälviskhet. Goda gärningar kan ha andra bevekelesgrunder än just godhet. Kanske lägger vi en slant i Röda korsets insamlingsbössor för jordbävningsoffren i Japan lika mycket av ont samvete och för att få tillfälle att känna oss tillfresställda som av godhet.
Ja, när jag tänker närmare efter så kanske godheten inte existerar överhuvudtaget. I huvudsak talar vi nog om ett mänskligt påfund. I naturen finns ingenting som kan kallas godhet och därför inte heller dess motsats, ondskan. Naturen styrs av ”den själviska genen”, ett begrepp som på 1970-talet myntades av den brittiska evolutionsbiologen Richard Dawkins. Enligt detta synsätt är vi och alla andra levande varelser endast bärare av våra gener, som i sin tur bara är intresserade av att sprida sig vidare i konkurrens med andra gener. Det här är förstås ett mycket mörkt perspektiv på tillvaron, och skulle man fullt ut anamma ett sådant synsätt vore nog livet ganska outhärdligt. Vi människor vägrar accepterar att vi bara är transportkärl för våra gener och det är för att intala oss att tillvaron ändå måste ha en djupare mening som vi har uppfunnit religion, skönhet, musik, konst och litteratur – och begreppet godhet.
Vi behöver godheten inte minst för att bevisa för oss själva att vår stund på jorden inte har varit helt utan värde.
Det är mycket svårt att tala och skriva om godhet, ty som jag nyss sade är verklig godhet undflyende som rök i vind, dess väsen löses lätt upp framför våra ögon. Då förfaller man lätt till klyschor och färdiga formulär – litteraturen ger alltför många pinsamma exempel på det.. Det är ont om goda gestalter i litteraturen som verkligen är minnesvärda. Tänker efter själva – hur många genuint goda romanfigurer kommer ni på i en hast? När man försöker skildra godhet är man i samma predikament som när man försöker skildra lyckan. Språket ställer sig betydligare villigare till tjänst när det får i uppdrag att skildra ondska och olycka, död och pina. För att verkligen lyckas skildra godheten måste man vara en smula lömsk, smyga sig på den bakifrån och fånga in den innan den hinner smita. Som så många gånger annars i litteraturen är antydningen långt effektivare än den ingående beskrivningen och det underförstådda tydligare än det alltför väl förstådda. Ändå är det nödvändigt att försöka skildra också godheten. I den mån litteraturen har en uppgift utöver att vara litteratur är det att göra världen en smula begriplig för oss och ingjuta lite mod i våra bröst.
Jag hoppas förstås att årets Litteraturdagar och dess tema ska ge upphov till många givande, ingående och roliga samtal både inom ramen för det officiella programmet och utanför det. Det är tredje gången jag själv deltar i Mariehamns litteraturdagar och varje gång har jag varit lika förundrad över det väldiga intresse för litteraturintresse som man möter här i Mariehamns stadsbibliotek under dessa vårdagar.
Jag tror inte att man nödvändigtvis blir en bättre människa av att läsa böcker. Kanske blir man en aning klokare av flitig läsning, fast det är jag inte heller så säker på – många stolliga beslut har tyvärr fattats av mycket belästa människor. Olof Lagercrantz berättar i sin lilla bok ”Om konsten att läsa och skriva” om en av de klokaste människor han någonsin träffat, en fiskare i den nyländska skärgård där Lagercrantz och hans finlandssvenska hustru Martina hade sin sommarstuga. Fiskaren hade aldrig läst en bok i hela sitt liv – ändå ägde han en insikt om tillvarons väsentligheter som Lagercrantz avundades honom.
Ändå inbillar jag mig att det är och förblir viktigt att det finns böcker och människor som läser dem – och att vi kan samlas kring litteraturen som vi gör nu, samtala med varandra och få nya impulser, återvända hem med nyvunna insikter. Jag tror att det för närvarande är speciellt viktigt att försvara litteraturens rätt och dess frihet att gestalta allt här i livet – det goda, det onda och det fula, för travestera titeln på en Sergio Leones spaghettiwesternfilmer från 1960-talet.
Nu brukar ju författare gnälla över litteraturens usla villkor så att säga per automatik – det hör liksom till rollen att man ska klaga en smula så fort man får ett tillfälle. Och det är sant att författarens liv mestadels är en dans på rovor, såframt man inte har haft förstånd att skriva kriminalromaner, då har man en chans att dö välbärgad. Jag vill dock passa på att uppmärksamma ett nytt, eller snarare nygammalt hot mot litteraturen, som har kommit till synes den sista tiden.
Som bekant har vi riksdagsval i Finland om mindre än en månad. I den finländska valdebatten har kulturen för omväxlings skull uppmärksammats. Från ett visst politiskt håll har man krävt att kulturen på nytt ska verka i uppbygglig, idealistisk och nationell anda, och gamla stormän har på nytt dragits fram, dammats av och ställts upp som förebild för acceptabel konst – måla som Galle-Kallela, komponera som Sibelius och dikta som Runeberg, annars ryker allt offentligt kulturstöd!
Det här är inget unikt finländskt fenomen. Över hela Europa har den nymornade högerpopulismen börjat ställa krav på konsten – ett avskräckande exempel är den nationella kanon som man officiellt beslut om i Danmark. När man börjar prata om kanon blir jag illa berörd. Alla dessa kanondiskussioner väcker hos mig onda associationer till totalitära regimer, oavsett om de föreskriver socialrealism som enda godtagbara konstnärliga norm eller bränner ”entartete Kunst” på bål.
När politiska ideologer av olika schatteringar gapar om ”godkänd” och ”underkänd” kultur uttalar man ett misstroendevotum mot både dem som producerar och konsumerar kultur. Det tillkommer läsaren, åhöraren och åskådaren att avgöra vad som är bra eller dåligt – ingen annan.
En sak ska dock tillerkännas högerpopulisterna: de tar åtminstone kulturen på allvar, till skillnad från så många andra. Kulturen bekymrar dem tillräckligt mycket för att de vill förbjuda somt, och det kan paradoxalt nog vara bra för kulturen. Det man förbjuder och fördömer blir intressant. När jag var tonåring på det avlägsna sextiotalet hade jag en kamrat som av sina föräldrar förbjöds att läsa Mickey Spillanes deckare (detta var som sagt för länge sen …). Det fanns ingen större expert på Mickey Spillane än den här killen. Man undrar förstås vad som hade hänt om föräldrarna haft vett att förbjuda honom att läsa Joyce, Thomas Mann eller Hemingway …
Skämt åsido – jag tror att det finns skäl att vara uppmärksam på vissa tendenser som nu börjat dyka upp den kulturpolitiska diskursen. Jag talar i egen sak. Sannfinländarna vill dra in stödet till postmodern konst. Jag är tydligen postmodernist, åtminstone stod det så i Hufvudstadsbladet och då måste det vara sant.
Att, som vi nu gör, samlas kring litteraturen och under ett par dagar samtala om den utgör i sig en motkraft till de här tendenserna. Genom att komma hit till Litteraturdagarna försvarar vi mångfalden. Det har ingenting att göra med vad vi själva tycker i olika frågor. Det har allt att göra med att vi som är här tycker att litteraturen är viktig.
Vi är här för att söka godhetens väsen med hjälp av litteraturen, och det är inget dåligt åtagande. Jag tycker att vi har rätt att önska oss själva lycka till.
| 