| | |
Ur tidningen Åland 30.6.1923
Det hör väl icke till saken, att vanliga bönder som undertecknad publicera i tidningen sina intryck från små obetydliga resor och utflykter, vilka händelsevis göras. Bonden vet ju sin simpla obetydlighet. Vem skulle väl bry sig om att läsa vad en bonde skriver.
Det är ju en allmänt känd sak att bönder se så ofantligt litet av allt vad de se. Att bonden i all sin tid vistats hemma på sin gård och dag efter dag stirrat på samma saker och ting gör att han är liksom blind för allt det i världen, som icke hör ihop med hans gård och hemby. Ja, det sägs t.o.m. om somliga bönder, att när de färdas längs en väg de bara se hästryggen rätt framför sig och tömbukten och gärdesgårdarna vid vägkanten.
Därtill tror man att alla bönder äro dumma. Dumma därför att de på sina resor berömma allt det nya de komma i beröring med. Allt, allt är ju så rysligt bra, ropar bonden ut till höger och vänster.
Men se bonden är klok nog att invärtes göra skillnad på gott och dåligt, fastän tungan berömmer. Som den fredsälskande varelse bonden är, vill han fara sin färdväg framåt i frid, vill icke för allt i världen komma i krackel med någon. Och bonden vet, att vill man få ovänner i världen, skall man klandra folk och deras land, vanor och bruk. Medan beröm däremot gör alla glada och välvilligt stämda mot en.
Dock bör du icke härav sluta att det är bara bonddumheten hos mig som gör att jag i denna epistel kommer att ösa beröm på allt och allt vad jag kom i beröring med under bildningskursen i Kumlinge. Ty det är om den roligheten denna epistel slutligen skall handla, ehuru det är svårt för mig att få början.
Först vill jag då berömma allt, ja, hela kursen varder storligen berömd. Den var så rysligt bra.
Får jag sedan börja med enskildheterna, kan dock hända att jag glömmer en hel del, ty där hände så många trevliga småsaker. Ifall jag skulle glömma något, får jag än en gång berömma allt, hela, hela bildningskursen, allt som på något sätt stod i samband med den varder storligen berömt.
Och enskildheterna! Får jag då börja med Kumlingelandet. Nej, med gamla båten ”Åland”. Den hörde visst icke till kursen, men hade icke gamla bleckdosan ”Åland” haft vänligheten komma till Norrby brygga efter mig, hade jag visst icke haft förmånen komma till Kumlinge. Tack och heder. Långt liv önskar jag därför gammel ”Åland”. Måtte den ännu många, många år få trafikera sin gamla linje och jag allt som oftast få höra dess välbekanta tutande ute på Norrbyviken.
Och Kumlingelandet ... vad det liknar? Jo, när jag stod uppe på Kasbärget och Kumlingegraniten bredde ut sig i runda mjuka formationer runt omkring mig, så slog det mig med ens vad Kumlingelandet liknar. Jo, min mammas degtråg, när surbrödsdegen jäser och pöser över. Jaha, alldeles så ligger Kumlinge gråa graniten och pöser och breder ut sig. Runt omkring storlandet ligga ”utbyarna”, holmar och skär, runda och grå, alldeles som fint utbakade limpor och bullar utplottrade kring stordegen. Och allra ytterst löpte havet, slätt, blått och blankt som en väldig nysmord bakplåt. Mellan den grå granitdegen i sprickorna upptäcker ögat en grön fläck här och en avlång grön remsa där. Och på dessa gröna strimmor hus. Aj, aj, vilken mångfald av hus det i Kumlinge byn finnes.
Och folk. Och trevligt folk. Friskt och glatt och gästvänligt. Bara det att man nattetid sover bakom olåsta dörrar säger redan rätt mycket om folkkaraktären. Beröm åt Kumlinge land och folk!
Och kyrkan. Den står mitt i grå bergöknen. Med sina gamla takmålningar och sniderier tvingar den ens tankar bort till grå forntiden. Aldrig har jag träffat på ett hus eller en byggnad, som med sådan kraft tvingat mig att tänka på det gamla, det länge sedan framfarna, som Kumlinge kyrkan det gör. Jag bara tyckte att jag såg mina fäder komma hit till Åland, som då ännu var bara några ogästvänliga kobbar. Men fädren läto icke avskräcka sig. De gjorde sig hemmastadda på ön och byggde sin kyrka direkt på gråa klippan, och genom gudsfruktan, arbete och förtröstan ha fäderna sekler igenom gjort Åland till det lilla rara Åland det i dag är. Beröm åt Kumlinge kyrkan!
Så kommer jag till själva kursen. Vad skall jag börja berömma av den ... Det är så många intryck, som tränga på, så det är svårt att välja ... Börjar jag kanske med föredragen ... Nej, med hr Karl Gustafsson. Under dessa sju roliga dagar framstod det allt tydligare för oss, att bildningskursen var Karl Gustafsson och Karl Gustafsson bildningskursen. Du begriper väl, hur jag menar. Det var hr Gustafsson som gav anda och själ åt kursen. Det var han som fått den till stånd, han som uttänkt det hela. Och om jag berättar huru väl genomtänkta och praktiskt avvägda dagsprogrammen voro, så begriper du nog vilket stort beröm Karl Gustafsson förtjänar.
Om morgnarna när man slog upp sina ögon, var det 15–20 tuppar som gol och försatte en i den rätta roliga Kumlingestämningen. Nu vill jag icke precis påstå, att hr Gustafsson direkt hade att göra med tupparna och deras kuckelikuande ... Men kanske indirekt. Herr Gustafsson är ju själv Kumlingebo, det är tupparna också och alla de oräkneliga hönsen med.
Jo, när alla tupparna fått gala gott humör i en, fick man samlas till frukost oppe hos Odansos, där också middagarna serverades och kaffet dracks. Om alla tupparna och hönsen redan förut försatt en i gott humör, blev man det ännu bättre vid frukostbordet i Odansos salen. Där hölls kalas alla dagar.
Vackert dukade bord, goda rätter. Glada fruntimmer som passade opp och skötte om fägnaden. Bara jag nu kunde hitta på ett riktigt fint och högtidligt ord att berömma alla dem, som hade bråk, bestyr och uppoffringar för vår lekamliga spis dessa dagar, så skulle jag tvärt använda detta ord. Men starka, högtidliga ord äro mig främmande. Därför säger jag endast tack. ”Tack för allt!” som det brukar stå på begravningskransar.
Efter frukosten samlades man tvärt till en särskild kurs i biblioteksvård i folkskolans stora sal, där ett otal krukväxter blommade och lyste i kapp och där hr Gustafsson på ett intresseväckande sätt talade för oss om ”Boken” och om ”Lånet av boken”.
Efter bibliotekstimmen samlades man åter i Vikingalid – i ungdomshemmets ljusa sal. Och var förmiddagstimmen ägnad ungdomens särskilda intressen. Du förstår: det där med folkdanser och lek och sång och musik och skratt och skämt och muntert liv. Färgstarka dräkter från Kumlinge, Brändö och Lumparland svängde och fladdrade om varandra, ivriga fötter försökte lära sig stegen, medan hr Lennart Mattsson och fr. Mary Stenius hoppade framför och visade riktiga hopp och turer i Daladans, Vestgöta polska, Gottlandskadrilj och allt vad de heta.
Ack ja, de voro roliga dessa för middagstimmar, ägnade åt ungdomens särskilda behov. Ute skvalade regnet, stormen pep och en grå ful oktoberhimmel bredde en ogenomtränglig dimma över bygden. Men inne i Vikingalid var det sol. Medan danslaget pustade, spelade klockarfar en bit på orgeln, sångkören sjöng eller också var det någon enskild sångare som tog vid, ty se i Kumlinge är man gudaboren sångare varenda en. Sång och takt och rymt ligger dem alla i blodet.
Från dans och lek gick man över till praktiska saker.
Hushållningssällskapet hade som föredragare till kursen sänt agronomerna Knut von Schantz och Sigurd Mannström som talade, den ena om gödselvård, den andra om kreatursskötsel. Och de båda herrarna talade över sina ämnen med sådan kraft och övertygelse, att varje kursdeltagare kände med sig, att det icke går an att leva, om han ej lägger om sin gödselvård och sin kreatursskötsel till det bästa. Just så som herrar Schantz och Mannström ville ha det.
På eftermiddagarna, mot kvällsdags, började folk strömma upp till ungdomshemmet i täta led. Det var till professorskan Sucksdorffs föredrag man kom. Alldeles som ljuslågan drar flugan till sig, drog professorskans föredrag folk. Icke enbart hennes föredrag utan i lika hög grad hennes lilla, rara, goda flärdfria väsen. Icke minnes jag mera namnen på alla hennes föredrag, men jag tycker man kunde sätta som motto över alla hennes ord: ”bort det usla och onda i människan, fram det goda”. Stort beröm åt professorskan. Och professorn, som talade om nykterhet och sedlighet, var bra också han. Men undra på det: en sådan rar liten professorska, som han hade! Visst måste han vara bra! Under kursdagarna började vi representanter tinga med henne att hon skulle komma ut till våra föreningar och där tala. Och det lovade hon, professorskan.
Hände där något mera på kursen? Jo, visst, hr Sundberg – allas vår gamla, präktiga Fridolf Sundberg från Ornäs, talade. Han höll flera föredrag om trädgårdsskötsel. Själv ursäktade han sig med att alls ingen talare vara. Han skulle gjort det mycket bättre, menade han, om han fått gå omkring i Kumlinge stugorna och talat med folket. Som om vi kursdeltagare icke skulle varit folk! Man riktigt värms ner i hjärteroten av att höra Sundberg tala om trädgårdar. Trädgårdar omkring hemmen. Vilken innerlig värme får icke hans stämma, när ordet frukt går över hans läppar. Det finns väl ingen människa som så vackert kan uttala ordet frukt som Sundberg. Men så har väl ingen heller gjort så mycket för begreppet frukt som just han. Inte för det jag vet det, men det leker mig i hågen att Sundberg skriver frukt med stora F, alldeles som Gud skrives med stora G.
Hände där något mer? Jo, sedan lärde oss fiskeriinstruktör Nordberg konsten att göra gäddyngel. Det är ingen konst alls, bara man vet det. Först skall det vara en enkom konstruerad låda; sedan några stycken gäddor, hanar och honor. Ja, mer talar jag icke om, men nästa vår blir det jag som gör gäddyngel. Hela, hela Norrby vik skall jag så uppfylla med gäddor, att kvinnfolken inte mer ska få rum att tvätta golvmattorna vid sjöstranden. Jaha, allt detta skall jag göra nästa vår – om det bara blir av.
Och sedan ... Jo, sedan var det diskussionsafton och ett trevligt kamratsamkväm. Det var på lördagskvällen. På söndagskvällen var det fest. Icke en sådan där vanlig fest, du begriper, en fest med deklamation, tablå och teater och limonaddrickning, dans och tjangs. Denna fest var förmer. Den hade verkligen feststämning över sig. Vackert slut. Efter det ”Ålänningarnas sång” förklingat, ställde allt festfolket upp sig, och med fana och fiolmusik i spetsen bar det av upp till bautastenen, den där stenen, du vet, som blev rest härom sommaren till tappra fäders ära.
Sångkören sjöng ett par tre sånger uppe på bärget. Koskällor pinglade, myggsvärmar dansade. Kumlinge graniten pöste ut sig i sommarnattens blåa dis. Runt omkring som en smal uddig ram låg blåa havsytan och blänkte. En sådan vacker stund som denna har jag icke varit med om på mången god dag.
Vad hände mer? Så mycket, så mycket. Så många trevliga saker som jag endast för mina allra närmaste vill berätta om. Och mina allra närmaste äro två hästar och en hundvalp. Bara ett par dar har jag varit hemma från kursen, men redan nu äro såväl bägge hästarna som hundvalpen utleda på mina lovsånger över Kumlinge och allt det som hörde ihop med bildningskursen. Och hundvalpen tycker att jag för evig tid hade kunnat stanna kvar i Kumlinge eftersom där var så bra.
Ja; kära hundvalp, svarar jag, det skulle jag visst gjort, bara någon Kumlingeflicka ville ha mig.
– Ville ingen Kumlingeflicka ha dig?
– Int vet jag.
– Fråga du inte då?
Se, hundvalpen är ännu så barnslig, valpaktig som det heter, och därför frågar han så dumt som han frågar.
– Inte täcks man så där meddetsamma heller gå omkring och fråga flickorna.
Och fastän en Kumlingeflicka skulle tycka om en, kan det ändå icke gå för sig att bli Kumlingebo. Jag måste få alla Kumlinge flickorna, pojkarna, gubbarna och gummorna, kyrkan, hönsen; och tupparna. Hela Kumlingelandet måste jag få, så rysligt mycket tycket jag om det.
Beröm över det.
Tack och hälsningar!
J. P.
|
