angle-left Blomqvist, Anni

Blomqvist, Anni

1909-1990

Anni Blomqvist föddes 1909 som det första av tio barn till fiskaren Viktor Karlsson och hans hustru Anna. Deras hem Östergårds på Vårdö Simskäla nordost om fasta Åland var ett litet skärgårdshemman som med knappt tillskott från fisket försörjde den stora familjen. Blomqvist har beskrivit barndomen som bekymmerslös trots att barnen tidigt fick börja göra rätt för sig. Den viktigaste personen för flickan Anni var mormodern Anna Kristina Törnroos som också bodde på Östergårds. Hon fostrade Anni till en förtröstansfull gudstro som kom att följa henne hela livet. Mormodern blev också förebild för huvudpersonen i Anna Beata-serien.

Att skriva och läsa var Blomqvists största intressen. Brevskrivning började hon tidigt med och hon fortsatte att skriva hela livet. Hon tyckte också mycket om handarbete, speciellt vävning. Efter folkskolan gick hon en kurs i sömnad för att bidra till försörjningen hemma. År 1936 gifte hon sig med sjömannen Valter Blomqvist som hon känt hela sitt liv. På Strömmen, Västra Simskäla, byggde de så småningom sitt hus. Barnen Tommy och Bengt föddes och familjen försörjde sig på fraktsegling, småbruk och laxfiske.

Blomqvist hade en stark känsla för hembygden och beskrev i en intervju Simskäla som det käraste på jorden. Hon deltog aktivt i samhällsdebatten och från 1962 medverkade hon regelbundet som kolumnist i tidningen Åland under rubriken “Brev från havsbandet”. Engagemanget i Simskäla Marthaförening blev en livsuppgift för henne. Föreningen ordnade kurser av olika slag bland annat i trädgårdsodling och nykterhetsarbete. En hjärtefråga blev att skaffa ett lånebibliotek. En av de stora frågorna blev att få elektricitet till Simskäla på 1950- och 60-talet. Blomqvist fick till och med hjälp av president Kekkonen som genom ett brev från Blomqvist blev intresserad av Simskäla och på sitt håll drev saken vidare.

År 1961 inträffade en av de stora tragedierna i Anni Blomqvists liv. Valter och Tommy var ute på havsfiske när det blåste upp till storm och de båda männen omkom. Blomqvist fick tillsammans med Bengt, som då bara var femton år gammal, sköta gården och djuren och åka ut och fiska till den egna ön Yxskär. Åren efter olyckan skrev Blomqvist ner sina minnen och efter en lång skrivprocess kom romandebuten I stormens spår hösten 1966.

Den första boken i serien om Stormskärs-Maja, Vägen till Stormskäret, blev Blomqvists andra bok på Söderströms förlag, 1968. Blomqvists mentor i arbetet med romanserien blev den finlandssvenska författarinnan Margit von Willebrand-Hollmerus som läste och bearbetade manuskripten. Som förebild för Stormskärs-Maja stod Blomqvists fars faster, Maria Lovisa Mickelsdotter 1824–1903, som med sin man Johan Eriksson flyttade till ett hårt liv på Väderskär, böckernas Stormskär. I de fem böckerna om Maja och Janne ger Blomqvist en målande bild av skärgårdslivet i mitten på 1800-talet. Böckerna om Stormskärs-Maja beskriver detaljerat kvinnors arbetsmetoder och redskap under självhushållningens tid. Kvinnofrigörelsen hade inte nått Väderskär, Majas samhälle var patriarkaliskt och hennes roll var husmoderns. Hennes sociala liv styrdes av vad som ansågs passande för en kvinna.

Den första boken om Stormskäret väckte viss uppmärksamhet då den utkom men det riktigt stora intresset för Stormskärs-Maja kom med filmen på 70-talet. År 1975 regisserade Åke Lindman en film för TV om Stormskärs-Maja med manus av Benedict Zilliacus och musik av Lasse Mårtenson. Enligt Anni Blomqvists önskan besattes rollerna med åländska amatörskådespelare, eftersom de skulle få dialekten korrekt. Majas roll gjordes av Rose-Marie Rosenback och Jannes av Leif Sundberg. Blomqvists ville också att filmen skulle spelas in på Väderskär, den ö som stått som förebild för Stormskäret. Filmen blev en succé och gjorde den redan kända författaren berömd.

Turister och journalister började vallfärda till författarinnan på Simskäla, särskilt under sommarhalvåret. Blomqvist lämnade aldrig Simskäla på grund av sviktande hälsa, utom för sjukhusvistelser. Ville någon träffa henne fick de komma ut till Simskäla, och det gjorde de också. President Kekkonen och president Koivisto hörde till dem som hälsade på.

Efter Maja-serien skrev Blomqvist tillsammans med Stig Jaatinen en bok om Simskäla, 1977. Därefter kom I nöd och lust, 1978, som handlade om äktenskapet mellan Safira och den bryske Anders. Anders är en originell man med mycket idéer. Safira får ta över en stor del av karlsysslorna så att Anders ska ha tid att fundera, bland annat på sin evighetsmaskin. Också här hade personerna verkliga förlagor i torparparet Karl Johan och Josefina, Simskälabor under 1800-talets senare hälft. Kritiken i pressen var blandad men de flesta var välvilliga.

Anna Beata-serien kom att omfatta tre delar, där den första boken, Anna Beata, 1979, skildrar hur en liten österbottnisk flicka åker till Åland för att bli lillpiga så att hennes föräldrar skall ha en mun mindre att mätta. De följande delarna, Anna Beata möter kärleken, 1981, och Anna Beata får eget hem, 1983, behandlar hennes liv som piga och slutligen också fru i ett eget hem. Böckerna om Anna Beata såldes inte i samma utsträckning som Maja-serien. Den nya serien blev också betydligt hårdare åtgången av litteraturkritiker. Den rosades som en suverän bild av gamla tiders sedvänjor, men berättandet ansågs vara betydligt mera slätstruket än i Maja-serien.

År 1986 kom Vandring i barndomslandet, en skildring av Blomqvists barndom på Simskäla. Den sista boken, Havet finns inte mer, 1989, var en minnesbok över sonen Bengt som omkom till havs också han. Boken var också menad som tröst och råd för andra som mist anhöriga. Den 26 juni 1990 dog Anni Blomqvist stilla i sin systers famn hemma på Simskäla.

I biografin Stormskärets Anni, 2009, skriver Ann-Gerd Steinby att myten om den helgonlika, anspråkslösa, sorgtyngda Anni lever kvar. Men Anni Blomqvist var också driftig, orädd och viljestark och kämpade trots motstånd bland annat för bättre levnadsvillkor för Simskälaborna. Steinby lyfter fram människan bakom myten genom att också visa på hennes mindre helgonlika och dygdefulla sidor. Anni hade en obestridlig berättartalang och även om texterna behövde bearbetning var berättelserna hennes egna. Hon gav ut tretton böcker under tjugofyra års tid. Som Steinby framhåller lyckas man inte med det utan talang, envishet och framåtanda.

1988 testamenterar Anni Blomqvist hela sin kvarlåtenskap till Ålands kulturstiftelse, som upprättar en fond med namnet “Valter, Tommy, Bengt och Anni Blomqvists minnesfond”. Författare och forskare som arbetar med skärgården tilldelas varje år stipendium ur fonden. Blomqvists hem på Simskäla är museum och författarhem, även känt som Skrivarhemmet Strömmen.

Sök

Språk

sv-se en-gb