Gunvor Javén föddes och växte upp i Borgå. Tidigt började hon skriva dikter, inspirerade av J.L. Runeberg. Hon målade och drömde om att studera på Ateneum i Helsingfors, men eftersom kriget gjorde Helsingfors osäkert ville föräldrarna att hon skulle stanna hemma. Så småningom flyttade Javén till Åbo för att studera svenska, nordisk filologi, litteratur och engelska vid Åbo akademi och arbetade sedan som lärare i sin gamla skola i Borgå. Till Åland flyttade hon i början av 1960-talet när maken Artur Javén blev kyrkoherde på Åland först i Föglö och senare i Finström.

År 1977 utkom Javéns första bok, diktsamlingen Höstvår. Boken har en starkt religiös prägel och har stämplat Javén som religiös författare. Javén publicerade en brevväxling hon som ung flicka hade med en ung finlandssvensk soldat vid fronten mot Ryssland. Lev väl, flickebarn, 1983, innehåller breven från båda parter och fortsättningen Skymningen faller blå, 1987, är en beskrivning av den sista krigssommaren 1944. Till diktsamlingen Ristning mot rymder, 1993, gjorde Javén själv illustrationerna och fick på så sätt förverkliga en flickdröm. Diktsamlingen I tidens dolda rymlighet kom 1998 och innehåller tankar kring livet, både i vardagliga och existentiella frågor. Boken På egen våglängd som handlar om Valdemar Nyman kom ut 2000. År 2005 kom diktsamlingen Tidlöst i tiden.

Javén medverkade i Kyrkpressen, Marthabladet och det åländska prosteriets årsbok Sanct Olof. Hon hade också konstutställning i Mariehamn, översatte psalmer och höll morgonandakter i radio. År 1994 publicerades Javéns översättning av Lassi Nummis diktsamling Requiem.

Foto: Sirkka-Lisa Westergård