Joel Pettersson föddes och levde så gott som hela sitt liv i Lemland, Norrby. Han övertog familjens hemman Västergård och var verksam som mångsysslande jordbrukare. Men det var konstnärsbanan som intresserade honom mest och han såg det som sin livsuppgift att skapa i ord och bild. Åren 1913-1915 gick han i Åbo ritskola där Victor Westerholm var föreståndare.

Sommaren innan Joel Pettersson dog uppmärksammades han som konstnär, då en del av hans målningar ställdes ut. Som författare var han okänd under sin livstid förutom några lokala uppföranden av hans teaterstycken. Tack vare uppmuntran från folkbildaren Werner Eker publicerades också några texter i tidningen Åland och i tidskriften Åländsk odling.

Först i början av 1970-talet blev Joel Pettersson känd för sin berättarkonst då Valdemar Nyman intresserade sig för hans efterlämnade manuskript och fick delar av dem utgivna, Jag har ju sett, 1972, Eldtände, 1973, Frifågel, 1974 och Hallonskogen, 1975. Det skulle visa sig att Åland hade en modernistisk folklivsskildrare som ingen tidigare vetat om. Petterssons texter består av prosastycken, teaterstycken, brev, dikter och historier. Han skrev om livet i byn, om kärlek och hat, om födelse och död, om sociala klyftor och om Gud. Många av prosastyckena är korta, andra är längre. Ett exempel på lite längre text är Pojken som fantasin skenade bort med, 1917. Den ingår i boken Eldtände, 1973, och finns även i fulltext på bibliotek.ax.

Ralf Svenblad har arbetat aktivt för att sprida kunskap om Joel Pettersons författarskap sedan 1980-talet. 1987 katalogiserade han Joel Petterssons stora manuskriptsamling som finns bevarad i Ålands landskapsarkiv. Svenblad har redigerat flera av Petterssons böcker och försett dem med ordlistor och förklaringar, Knollan - en kosaga, 2001, Till alla, alla, alla-, 2002, Måndagsmorgon, 2004, och Teaterstycken, 2009. Tre av prosavolymerna är också översatta till finska av Antero Tiusanen, Maanantaiaamu, 1997, Poika joka muuttui karbidilampuksi, 2005, och Sininen kehä, 2012. Måndagsmorgon är enligt Svenblad Joel Petterssons storverk där författaren ger prov på sin modernistiska folklivsdiktning. Ett huvudmotiv i berättelsen är att konstnären har våndor över att ge sig in i ett andefattigt vuxenliv.

I efterskriften till Knollan - en kosaga, 2001, skriver Svenblad att Petterssons prosatexter ofta är nära folkmålet i rytm och ton. Knollan däremot är skriven på genuin dialekt, vilket gör den unik i sitt slag. Den är en allålderssaga som med fördel kan läsas högt, vilket för övrigt gäller Joel Petterssons texter generellt. Pettersson premiärläste själv Knollan på en julfest för ungdomsföreningen julen 1918. Petterssons kärleksfulla förhållande både till kor och människor framkommer tydligt i sagan. Bokens fina illustrationer är gjorda av konstnären Jonas Wilén. Boken finns tillgänglig i fulltext på bibliotek.ax.

Idag räknas Joel Pettersson till en av de största åländska författarna. Han är folklivsdiktaren som skrev om sin hemby och sin hemsocken på ett sätt så att det angår alla. Valdemar Nyman gav ut en biografi om Joel Pettersson, Pojken och den gråa byn, 1977. I förordet skriver han att Joels skrivande är en livsbikt - tusen och en natt - på åländska.

Foto: Ålands museum